6 dikter
ur William Staffords Rapport från en avlägsen
plats
Nu minns
jag: i vår hemstad ordinerade
apotekaren
oftast Coca-Cola i avsmalnande
glas åt
oss, och i en pappersmugg
åt
hisspojken så att han kunde dricka det
någon
annanstans, för han var svart.
Och nu
minns jag pokersällskapet i rummet där
bak; där
fanns inga kvinnor, bara brudar, och
gubbarna
som styrde stan. De var frikostiga
mot sina
söner eller vännernas söner.
Och jag
var, förstås, nästan en av dem.
Och jag
minns hur vinterljuset långsamt
slöt sin
stora blå näve österut längs
gatan,
och mörkret som följde, djupt som ett
krig,
medan jag satt hukad över ett radioprogram
som
kallades trettiotalet i det gamla goda U.S.A.
Stjärnor,
se ner på mig — jag var nästan
en av
grabbarna. Min mamma vek ihop
näsduken;
biblioteket sjöd och gnistrade;
rätt och
fel välvde sig; och försiktigt
gick jag
med muggen till hisspojken.
*
*
*
Gömstället:
Ishi, den sista vilda indianen
En sten,
ett blad, lera, till och med gräset
måste
skuggmannen Ishi lägga tillbaka på sin rätta plats.
För att
kunna leva var han tvungen att dölja sitt liv.
Han
bevarade sin djupa kanjon obemärkt åt världen och
det var
bara hans ansikte som fårades, men eftersom ingen såg det
spelade
det ingen roll.
Om han visade sig dog
han; och han var den siste. Bortsopade
fotspår,
bär som renade andedräkten, ritualer med vatten före
gryningen
— till och med hundar genomströvade den trakt som Ishi
bevarat
oförstörd. Detta tillhörde en gång honom; hans
moster
och
morbror, vars gamla lemmar slutligen stillnat, låg inlindade i
videbark,
gömda under stenarna bland välluktande blad.
Vi borde
hjälpa till att förhindra sådana förhastade självmord,
liv som
successivt befläckas tills hjärtslagen
blandas bort och
alla meddelanden går enkelriktade ur världen
och försvinner
inåt: Ishi levde. Han kunde gärna
ha fått
lämna ett spår. I Kalifornien, där hans motsatser
nu
otvetydigt bor, promenerar vi längs gatorna
och
viskar ibland hans namn —
”Ishi.”
*
*
*
Semester
En
minnesbild då jag lutar mig fram för att fylla hennes kaffekopp —
Tre indianer i den ihållande torkan
hukar sig över en grav som grävts i gruset,
lutar sig mot vinden medan tåget drar förbi.
Någon har avlidit.
Allt i Nevada är täckt av damm.
Jag häller
i grädden.
*
*
*
Ärr
De
beskriver hur det var, hur
tiden
gick, och hur det skedde om
och om
igen. De berättar om den
vändning
livet tar när det snurrar runt
och skär
en i ansiktet som en vän.
Alla sår
är verkliga. I kyrkan
låter en
kvinna solen finna kinden
och vi
ser lärdomen: det finns
många år
i den boken; det finns sorger
som en kör
inte kan nå när den sjunger.
Rader av
barn lyfter sina löftesrika ansikten,
ytor där
ärren kommer att sitta.
*
*
*
En skymt
i en folksamling
En fallskärm
öppnar sig och plötsligt vet du
att du
har fallit i flera år. Gud bromsar
fallet.
Han kan inte stoppa det, men
Han kan låta
dig se tillbaka. Saker
i livet börjar
vakna: gården där
solljuset
alltid samlades, slutet på gatan
där världen
började. Du sträcker dig mot
en plats
som vidgar sig — nästan, nästan . . .
Sedan börjar
du plötsligt falla igen.
*
*
*
Vid det
onationella monumentet längs den kanadensiska gränsen
Det var på
det här fältet som drabbningen aldrig stod,
här som
den okände soldaten aldrig dog.
Det var på
det här fältet som gräset förenade sina händer,
här som
monumentet aldrig restes
och här
som himlen är det enda hjältemodiga.
Här
flyger fåglarna utan läten,
breder ut
sina vingar över vidderna.
Ingen människa
dödade — eller dödades — på denna mark
som
helgats av försummelse och ett lufthav så fredligt
att människor
hyllar det genom att glömma dess namn.
*
*
*
Vad hände
egentligen med alla beatniks?
På den där
gatan i San Francisco
i rummet
bakom templet
där en
hand alltid klappade,
har man
slutat lyssna efter
ljudet av
den andra handen.
Många
kommer åter att stupa där dessa
utvalda föll:
de sprang för möta det som
kom, ett
krig för en generation, fred och
droger för
nästa. De har blivit veteraner,
linkar
vidare, ropar fortfarande: ”Nu!”
I gathörnet
har en kyrka satt upp en skylt:
Det krig som är svårast att utkämpa
är det som du inte vet att du är med i,
det som kräver stillhet att upptäcka.