Om du vill läsa recensioner av den här boken, kan du hitta flera av dem på webben. 

Aftonbladet 2004-01-05. Recensent är Pelle Andersson.
Göteborgs-Posten 2004-01-12. Recensent är Jan Arnald.
Flamman 2004-01-21. Recensent är Petter Bengtsson.
Borås Tidning, 2004-01-22. Recensent är Lars-Inge Nilsson.
Helsingborgs Dagblad 2004-02-05. Recensent är Kristian Lundberg.
Sveriges Radio - Kulturnytt 2004-02-17. Recensent är Göran Sommardal.
Nerikes Allehanda, 2004-02-19. Recensent är Daniel Andersson.

Ur ”Inledningen” till Rapport från en avlägsen plats

William Stafford (1914 - 1993) var på många sätt en unik röst i amerikansk efterkrigspoesi. I hans tidiga diktning blir man snabbt medveten om den framträdande roll som uppväxtåren i Mellanvästern spelar: här finns minnen från barndomen och familjen (speciellt fadern), landskapet och småstäderna, moralen och människorna. Men betydligt viktigare än den yttre miljön — som i den senare diktningen blev allt mer präglad av 45 års hemvist i Oregon — var de rättesnören som William Stafford anammade från föräldrarnas liv som kväkare. För dem gällde det att bejaka det anspråkslösa och lågmälda, att orubbligt hävda mänsklig jämställdhet, att konsekvent ta avstånd från våld som ett alternativ i konfliktsituationer och att alltid lyssna efter Guds röst. Man kan nog hävda att dessa fyra etiska övertygelser utgör de grundplintar som William Stafford bygger sin poetiska verksamhet på.

            Trots att Stafford under årens lopp tilldelades en rad utmärkelser för sitt författarskap och var Oregons ”Poet Laureate” under en rad år fram till sin död, växte berömmelsen honom aldrig över huvudet. Banden som knöt honom till det anspråkslösa var väl förankrade i hans personlighet, och man märker det i hans ofta uttalade uppskattning av det oansenliga (som t ex i dikten ”I förbigående”). Samma grundvärdering ligger nog också bakom Staffords dragning åt det regionala, vilket visar sig i att han sällan drar sig för att fläta in namngivna och obetydliga platser i en dikt. Anspråkslösheten finns, som inledningscitatet visar, också inbäddad i hans sätt att närma sig själva skrivandet. Stafford var (även här enligt en slags jämlikhetsprincip) alltid öppen för de impulser lyssnandet gav upphov till eftersom allt kunde leda till poesi. Hans poetiska skapande var följaktligen omfattande och att kritiker ibland menade att hans dikter var en smula ojämna var ingenting som bekymrade honom nämnvärt; i hans ögon hade de alla samma värde.

Intimt förknippat med kväkarnas tro att vem som helst i församlingen har rätten att tala är förstås övertygelsen om en grundläggande mänsklig jämlikhet oberoende av social ställning, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Här går kväkarnas traditioner långt tillbaka i USA:s historia och skiljer sig ibland avsevärt från den allmänt accepterade moralen; som exempel kan man nämna deras välkända hjälpinsatser för förrymda slavar före det amerikanska inbördeskriget. Ett uttryck för den övertygelsen hos William Stafford kan man t ex märka i hans engagemang i de studentprotester mot den segregering som fanns vid University of Kansas där han studerade på 30-talet. Man ser det också klart och tydligt i en dikt som ”Att tjäna Gideon”, där poeten ställer sig på den färgade hisspojkens sida, men också indirekt i alla de dikter som förlöjligar högfärd och uppblåsthet.

            Långt innan det mot slutet av 60-talet blev populärt att identifiera sig med indianerna hittar man det hos William Stafford. Men Stafford intresserar sig inte nämnvärt för de nutida indianernas situation. I stället har han sagt att han fascinerats av indianerna därför att de som metafor givit honom möjlighet att utforska det som både är ursprungligt amerikanskt (en slags ekologisk, föreuropeisk identifikation med landskapet) och dessutom autentiskt regionalt (mångfalden i de olika stammarnas kultur). Kanske kan man se Staffords intresse för indianerna som en del av en större kulturell omvärdering i USA som vill bryta det europeiska kulturmonopolet och återknyta till de inhemska indiankulturer som de vita så systematiskt försökt utplåna.

            Och vad menas med att lyssna efter Guds röst? Kväkarna har som bekant inte några officiella präster vid sina religiösa sammankomster, utan den som av Gud inspireras att tala gör det. Att höra Guds röst betyder då i sin tur att man måste ha lärt sig lyssna ”inåt”, och själva ”lyssnandet” är kanske det mest centrala för William Stafford. I hans fall förvandlas dock denna aktivitet till själva inspirationskällan för dikterna och församlingen, ja, det är alla som läser poesi.

            Pacifisten William Stafford fick också tidigt i livet ta konsekvenserna av sin övertygelse. Efter det japanska angreppet mot Pearl Harbor 1941 tystnade de flesta röster som förespråkat amerikansk neutralitet i kriget, och i den svallvåg av patriotism som följde krävdes det en hel del civilkurage att öppet deklarera sitt avståndstagande från krig som ett sätt att lösa konflikter. I hela William Staffords författargeneration fanns det bara två poeter till som blev vapenvägrare: Robert Lowell och William Everson. Stafford tillbringade åren 1942-46 i olika arbetsläger, något man kan läsa om i hans litterära debut Down in My Heart, en samling berättelser från 1947. Även om det kom att bli hans enda skönlitterära prosabok, finner man i den många av de värderingar som skulle komma att genomsyra så mycket av hans poesi: protester mot krig, kärnvapen och militarism.

            Under lägertiden hade Stafford gift sig, och 1948 fick han anställning vid Lewis & Clark College i Portland, Oregon där han så småningom blev professor i engelska och där han stannade fram till sin pensionering. I början av 50-talet genomgick han den berömda författarutbildningen på University of Iowa, men som poet debuterade han sent i livet, 46 år gammal, med diktsamlingen West of Your City (1960). Det stora genombrottet kom två år senare med Traveling Through the Dark, en samling som tilldelades det prestigefyllda ”National Book Award”. William Stafford publicerade sedan en jämn ström dikter fram till sin död 1993, och han var en ofta inbjuden och mycket uppskattad uppläsare och poesilärare.