Farfar
Han dog det
året jag fyllde fem,
mer än femtio år sedan nu.
Mitt första och enda minne av honom
är från farmors hus i staden långt borta.
Jag hade tagit mig uppför en okänd trappa, öppnat en dörr
och det var där jag hittade honom.
Jag blev inte rädd.
Han låg orörlig i en säng och betraktade mig.
Ingen av oss sa någonting.
En klocka
tickade. Det luktade medicin och
en liten mässingsklocka stod på nattduksbordet.
Det enda fönstret stirrade mot en granskog.
Ett
sepiafärgat foto visar en gökotta med
finklädda vänner. Farmor och farfar håller kaffekoppar med fat.
På ett annat foto från 20-talet sitter han på sin Husqvarna,
farmor på bönpallen och hunden i sidovagnen.
Resan till släktingarna i Tyskland.
Var finns min far?
Min far, farfars enda barn som oförklarligt
fått ett finskt namn som betyder sång eller diktare,
växte upp hos sin morfar och mormor på Mattön i Gysinge.
Det började under hungersåren runt 1918.
Min far talade sällan om honom.
Var det för att farfars far var okänd?
Eller för att farfar, innan industriolyckan
med traversen och infernot av eld,
hade varit fackföreningsorganisatör?
Medan
stålborsten skrubbar lav från gravstenen
tänker jag på tidningsurklippet med fantåget
som följde honom till graven.
Det slutade här.
