Utdrag ur

Sju slags vatten

Pavva förstod inte allting som Addja hade sagt och det förklarade inte pappans jojk, men farfar talade alltid på det viset. Pavva visste att det inte lönade sig att be honom förklara vad han hade sagt, för Addja skulle bara säga att så var det, därför att så hade han hört det berättas. Så istället för att ställa ytterligare frågor sa bara Pavva helt kort:

--Jag ska själv samla sju slags vatten så att Solens dotter blir glad igen!

          --Ja, gör du det Pavva, för då kommer alla häromkring att glädja sig, svarade Addja med en glimt i ögat. Pavva frågade inte vad det nu skulle betyda. Han funderade fortfarande över hur pappas jojk egentligen hängde ihop med det som farfar hade berättat.

            Medan han vandrade hemåt fattade Pavva ett beslut – han skulle inte berätta för någon mer att han skulle samla sju sorters vatten. Visserligen kände han bara till fyra slags vatten: vatten från kallkällan, havet, sjön och älven, men han var övertygad om att han snart skulle komma på de tre andra. Han visste också att han skulle behöva ett par saker till innan han kunde sätta igång: någonting att samla vattnet i, kanske en kåsa att ösa med, och så en ryggsäck att bära alltsammans i. Han visste att det fanns två små vattenkaggar där hemma och att ingen skulle märka om han lånade den ena ett tag.

            När Pavva kom tillbaka till kåtan var det ingen där. Det var bra, för nu skulle ingen fråga vad han skulle ha kaggen till. Den var ett laggkärl av björk. På ena sidan var mönstret av en snökristall inbränt i trät. På den andra sidan hade tillverkaren skurit in sina initialer. För att den inte skulle bli gisten var den fylld med vatten. En kagge var en dyrbar sak, inte alls någon leksak, det visste Pavva. Men han skulle ju inte leka med den; han skulle använda den till någonting mycket viktigt. Han gick ut på backen och hällde ut vattnet. Sedan gick han in igen och skar några stycken torkat renkött som han stoppade i munnen. Pavva lade kaggen och kåsan i ränseln. Han var klar att ge sig av.

            Han tog stigen som ledde ner till kallkällan, ett av hans favoritställen. Källan verkade alltid så glad och förnöjd där den ständigt flödade ut ur sig själv. Pavva lutade sig fram och stirrade ner i vattnet som vällde upp ur marken. Var kom det ifrån? Kunde källan någonsin sina? Sprickan längst nere på bottnen var svart och suddig i det långsamt virvlande vattnet. Om han höll blicken helt stilla kunde han se en färg också, ett violett skimmer som påminde honom om himlen sent om kvällen. Han tog fram kaggen och fyllde kåsan med vatten. Sedan funderade han ett tag – jo, sju fulla kåsor skulle lätt få plats. Pavva hällde vattnet i kaggen, sedan fyllde han kåsan en gång till åt sig själv. Pavva satte sig på en slät sten intill källan och såg sig omkring medan han drack. Det torkade köttet hade varit salt och det kalla vattnet smakade så sött och gott.

            Uppe på fjällsluttningarna låg fortfarande stora snöfält kvar och längst inne i fjorden kunde han se älvmynningen. Nere vid stranden låg båthuset och den uppdragna båten. Vartenda nät hade nu blivit urplockat och prydligt upphängt på torkställningarna. Farfar var försvunnen och Pavva kunde inte se en enda människa. Kanske hade mamma och pappa givit sig iväg för att plocka hjortron på myrarna runt sjön på andra sidan höjden. Jag går dit och ser efter, tänkte han, för sjövatten måste jag i alla fall ha.

About This Book                     Order This Book