Min vingård i Oregon
Ett
Folk frågar mig
ibland varför jag har bosatt mig i USA. Det är uppenbart att somliga vill att
jag ska säga att det här är världens bästa land, kanske därför att de
verkligen tycker det, eller kanske för att det skulle bekräfta något som de
inte längre är så säkra på. Dessa människor är inte intresserade av något
annat svar och det är lätt, ibland till och med genant att se besvikelsen i
deras ögon när jag inte säger vad de förväntat sig. De som är kritiskt
inställda till USA undrar varför jag har lämnat ett land som Sverige för att
komma till ett sådant konservativt ställe som det här.
Till alla som frågar svarar jag att ödet och kärleken till en kvinna född
på denna kontinent ledde till att jag hamnade här. Det är alltid ett fullständigt
tillfredsställande svar. Jag ler åt det faktum att alla tycker om tanken att kärleken
är så stark att den kan ta överhanden i ens liv, och även om det är sant så
rör sig skuggorna av ett mer komplicerat svar någonstans i bakhuvudet.
Min hustru Cynthia och
jag, och våra två söner Nils och Carl, har i nästan tio år bott på dessa
åtta tunnland på en liten kulle i norra Oregon. Vi håller fortfarande på att
bekanta oss med stället. Jag bosatte mig här för att komma bort från stress
och hets, för att låta livet lugna ner sig lite, för att möjliggöra en inre
sedimentering av gammalt stoft som virvlade omkring. Nu kan det gå dagar i sträck
när jag inte ens åker härifrån, utan traskar fram och tillbaka och utför en
lång rad av arbetsuppgifter, transporterar grejor i en skottkärra eller bär
verktyg i hinkar. Vardagssysslor inom årstidernas hjul skänker sinnet en slags
upphöjd klarhet. Men ibland gör jag ett uppehåll i det jag arbetar med och
anstränger mig för att stänga av tankarna helt och hållet--öppna mig själv
och bjuda in det som finns därute. När man lyssnar intensivt kan man uppgå i
något annat.
Av alla vyer från gården
föredrar jag den över kullarna upp mot bergen. Många gånger varje dag
vandrar mina ögon dit: Highland Butte, Goat Mountain, Seosap Peak, Bracket
Mountain, hela avrinningsområdet till Molallafloden. När det snöar där uppe
framträder kalhyggena som stora vita rektanglar och skogsavverkningsvägarna följer
åsarnas konturer som skarpa, kirurgiska snitt. Utsikten över de olika områdena
av nyplanterad skog, i klart eftermiddagsljus, är som ett vackert, grönvitt
lapptäcke som hängts upp på världens vägg.
Mitt på dagen går
jag ut för att hämta ett lass ved från traven bakom hönshuset. Medan jag
stoppar ner vedträna i en stor smärtingväska lägger jag märke till några
ovanligt symmetriska fjädermoln som kommer drivande österifrån. De får mig
att tänka på Strindberg som en sommar i Stockholms skärgård förde en
molndagbok. Han trodde att det fanns ett samband mellan molnens former och hans
mentala tillstånd. Varje afton registrerade han noggrant sina känslor och
tankar och gjorde detaljerade teckningar av den molntyp som under dagen varit
mest vanligt förekommande. Men mot slutet av sommaren visade sig
observationerna resultatlösa och hans uppmärksamhet riktades åt annat håll.
Trots det, medan jag lägger in ved i kaminen, blir jag inte av med en vag känsla
att jag kände mig precis som de där fjädermolnen i samma ögonblick jag såg
dem.
Det har varit en kall
vinter. Nils och Carl hittade en ihjälfrusen kanin i vingården idag, på samma
plats där Cynthia hade sett en när det snöade för sex dagar sedan. Hon försökte
peka ut var den satt:
-Där, tre rader ner, precis där det där ogräset sticker upp ur snön.
Ser du den inte? Den sitter ner, mellan de där två vinstockarna!
Jag stirrade och stirrade, men såg ingenting eftersom jag aldrig sett
den röra sig. Idag var kaninen fortfarande helt djupfryst, i sittande ställning
med öppna ögon, som om den var redo att springa iväg om den skulle bli skrämd.
Kaninens stelfrusna kropp fick mig att tänka på en berättelse som en
moster hade berättat för mig, om en grannpojke hon hade känt när hon var ung
flicka. Det här inträffade i norra Sverige innan det fanns bilar. Den unge
mannen hade åkt skidor till grannbyn för att besöka en viss flicka och han
hade stannat sent och pratat och druckit för mycket. På hemvägen hade han
stannat till för att vila och det var så de fann honom nästa dag, sittande på
stammen på ett vindfälle, med öppna ögon och avslappnat ansikte. Kroppen var
helt genomfrusen. Han hade inte ens försökt att göra upp eld. Föräldrarna
var tvungna att tina upp honom innan de kunde räta ut kroppen och få in den i
kistan. När de väl fått in honom i kistan fick den stå i vedboden hela
vintern, som man brukade göra på den tiden, innan tjällossningen gjorde det möjligt
att gräva en grav.
När jag tar den frusna kaninen till komposthögen i trädgården följer
Vidar, en av våra katter, efter. Senare på dagen har han ätit upp ena
bakbenet.
Först kallade vi vår
vingård för Beavercreek Vineyard eftersom vi bor utanför Beavercreek och
tyckte att bävern var ett passande emblem i en delstat som har en gyllene bäver
på flaggan. Sedan upptäckte jag att det redan fanns en annan vingård som
hette Beavercreek Vineyard, vilket egentligen inte är så konstigt när man tänker
på hur många platser det finns i Oregon som heter Beavercreek. Jag ringde till
ägarna av den ursprungliga Beavercreek Vineyard och de tyckte inte alls om idén
att vi skulle ta samma namn och började lägga ut texten om legala rättigheter
och advokater. Så vi började fundera på alternativ till ett nytt namn. I
flera veckor pendlade vi mellan det seriösa och det larviga: Clos de Sapins,
Vinland, Gopher Crest, Castor Creek, Cynthia & Laurentius, Skookum Hill, Ad
Infinitum.
I ett lexikon med definitioner av litterära termer hittade jag till slut
ett nytt namn som lät precis rätt, Epyllion. En epyllion är ett
kortare episkt diktverk tillhörande genren pittoreska dikter. Den definieras
som en idyll som beskriver en episod från någon förfluten hjälteålder, men
lägger tyngdpunkten på det måleriska och romantiska snarare än på det
krigiska. Ofta skildrar den kärlek mellan en herde och en herdinna. Trots denna
definition finns det, fick jag veta, litteraturhistoriker som anser att
begreppet i grund och botten är oanvändbart. Så vad kunde bli bättre än det--en
fullständigt oanvändbar term fylld av angenäma associationer?
Underkylt regn börja
falla mot kvällen och allt täcks av en genomskinlig, fem millimeter tjock
ishinna. Jag trodde aldrig att en grusad uppfartsväg kunde bli hal, men det kan
den. På natten ser den ut som den ojämna ytan på väderbiten betong, fast
polerad och blank. Jag är tvungen att hålla mig på gräset för att inte
ramla omkull när jag går ner för att stänga grinden.
När Cynthia och jag började
anlägga vingården planterade vi halva arealen med den rustika, franska hybrid
som heter Maréchal Foch, och den andra hälften med den förnäma druvsorten
Pinot Noir. Vår Maréchal Foch, som fått sitt namn efter den berömda, franska
fältmarskalken i första världskriget, har vuxit helt underbart och har övervunnit
alla de hinder som två vingårdsnoviser lagt i dess väg. Men den kräsne
aristokraten från Bourgogne har inte givit oss annat än besvär. Det började
när jag köpte plantorna, officiellt sålda på grund av överproduktion i
plantskolan tillhörande en av Oregons största vingårdar. Många hade sprickor
i stammen och dåligt utvecklade rötter, och hälften knoppades inte ens när
det blev vår. Av de som levde, gjorde bara ett fåtal bra ifrån sig. Trots löften
om nya gratisplantor fick jag till slut ingenting och blev varse hajtänderna
bakom en del av vinindustrins leenden. Alltsedan den dagen har vi vårdat de
veteraner som överlevt, planterat om de som gått under, kämpat mot frost,
torka, ogräs och kindpåsråttor. Tio år senare, fortfarande utan att ha fått
en ordentlig skörd, erkände vi oss besegrade. Tre fjärdedelar av vår pinot
noir har redan grävts upp, och huvudparten av marken har fått återgå till
betesmark medan vi begrundar alternativen.
För två år sedan planterade vi ett halvt tunnland med en ny sort som
heter St. Croix, utvecklad av vindruvsförädlaren Elmer Swenson i Wisconsin,
och ytterligare ett halvt tunnland med ett dussin olika sorter. Samtliga är
hybrider som klarar hårda vintrar och de är, precis som Maréchal Foch, mer
eller mindre resistenta mot vinlusen och mot mjöldaggen, något som kommer att
eliminera behovet av att regelbundet bespruta med svavel under våren och
sommaren. Så småningom, när de nya sorterna burit frukt ett par år och vi fått
en uppfattning om hur vinet blir, ska vi välja ut de allra bästa och på nytt
plantera där vi började med pinot noir.
Att tvingas ändra i vingården och överge vår ursprungliga vision är
en del av att lära känna och acceptera den verklighet som råder här. Vår gård
ligger högt, nästan 240 meter över havet, och på vintern vetter större
delen av sluttningarna mot de arktiska luftmassor som ibland väller ner ur
Kanadas inre längs östsidan av bergskedjan Kaskaderna och blåser hit via
Columbiaflodens dalgång. Att vi ändrar uppfattning är också ett resultat av
vår växande förståelse av hur ekologisk, i längden hållbar druvodling
borde bedrivas. Jag misstänker att allt jordbruk måste vara ett slags livslångt
lyssnande till vad en plats säger.
Fullmånen svävar
majestätisk över de frusna Kaskaderna. Jag ligger till sängs med en förkylning
och kan inte sova i det blå vinterljuset. Jag vrider och vänder mig och tänker
på vad jag har gjort, hoppat av det jobb jag hade i mer än fyra år för att
ta ett sabbatsår. Jag arbetade som teknisk översättare och på många sätt
var det ett bra jobb. Men det var ett arbete som erbjöds mig utan att jag ens sökt
det, ett oväntat telefonsamtal med sådana fördelaktiga villkor att det helt
enkelt inte gick att tacka nej. Det tog mig flera år att inse att det inte
ledde dit jag ville komma, även om det gjorde den våghalsiga frihet jag valde
möjlig. Allteftersom åren gick och jag pendlade till mitt jobb, var det något
som jag trodde fanns här som blev allt svårare att uppleva. Jag är säker på
att det kommer att tala till mig igen.
Tankarna vindlar till de vanliga viloplatserna, följer sina välupptrampade
stigar. Timmarna går. Vintermånen driver långsamt över de öppna vidderna;
utanför sjunker temperaturen och huset knakar och knäpper när träet drar
ihop sig.
Det är märkvärdigt, men jag har observerat att under de år vi har
bott här har temperaturen i januari ofta fallit när det varit fullmåne. Vi såg
samma mönster i Sverige också, och en vinter när en partiell månförmörkelse
inträffade--det var fullmåne då också--steg temperaturen nästan tio grader
under själva förmörkelsen. När skuggan försvann från månen föll
temperaturen igen.
Tidigt på morgonen när
Cynthia går ut för att se efter om vattnet i hönshuset har frusit upptäcker
hon att hela flocken har massakrerats. Kroppar ligger utspridda överallt; fjädrar
täcker golvet och blod har sprutat på väggarna. Cynthia och jag återvänder
efter gryningen och räknar: två saknas. Vi upptäcker stället där hönsnätet
forcerats och lossnat från marken och vi hittar en hundskit inne i inhägnaden.
Det ligger vita fjädrar överallt. Vilken deprimerande tystnad tio döda hönor
är. Jag slänger de konstigt tillplattade kropparna i en skottkärra, lägger
en spade överst och försvinner ut i vingården där jag gräver en massgrav åt
dem. Hela morgonen pendlar känslorna mellan vrede och fatalistisk resignation.
På eftermiddagen kör jag in till Oregon City för att hyra en fälla som
klarar av att fånga stora djur levande. På kvällen ringer jag alla grannar
som är hundägare och berättar vad som hänt, och nämner att jag gillrat en fälla.
Följande morgon hittar vi Elinor, vår andra katt, inne i fällan. Hon
har utan tvivel lockats dit av sin egen nyfikenhet och lukten från den
perforerade burk med kattmat jag använt som lockbete. Jag släpper ut henne och
gillrar fällan på nytt. Samma eftermiddag hittar Cynthia, medan hon håller på
att göra rent i hönshuset, ett par hårtofsar som fastnat i den lilla öppning
där hönsen gick ut och in. Håren är långa, vågiga och röda till färgen
och misstänkt lik pälsen på grannens hund. Jag ringer till grannen igen:
-Dom ser ut som håren på din hund, säger jag. Du kan väl komma hit
och se efter själv.
Han går med på att komma förbi nästa dag när han får en ledig stund.
Nästa morgon är himlen molnfri, blek och ljusgul, och marken är hård
som sten. Så fort de vaknar störtar pojkarna ur sängarna och springer ut i
sina pyjamas för att titta på fällan. De kommer strax tillbaka:
-Vi fångade den! Vi fångade den!
Cynthia och jag skyndar oss ut med tekoppar i händerna och hittar
skuldmedvetenheten själv. Ja sannerligen, det är den hund vi misstänkte. Jag
ställer in en skål med vatten i fällan, ringer till grannen igen och väntar
på att han ska dyka upp.
Fällan står på nordsidan av hönshuset och jag ser att nattfrosten
ligger kvar där. Men jag är fortfarande arg nog att låta den huttrande hunden
ligga där den ligger. Vi väntar hela dagen och det förvånar oss att ingen i
den där stora familjen saknar hunden trots att det är helg. I skymningen dyker
grannen slutligen upp med en resignerad min; utan invändningar går han med på
att betala de fem dollar per höna jag begär, sedan tar han sin stelbenta hund
och leder den hemåt.
Cynthia är mitt uppe
i arbetet med att beskära vinstockarna. Arbetet kräver en kreativ attityd.
Trots att varje vinstock har vuxit på sitt eget sätt måste slutresultatet ändå
vara detsamma: bra rankor för den kommande säsongen, eller, om den inte finns
någon passande ranka, en sporre där en ranka kan växa till nästkommande år.
Först går hon längs raderna med en trädgårdssax och fattar de stora, avgörande
besluten: klipper av de tjocka fjolårsrankorna från själva stocken och
planerar och riktar det kommande årets tillväxt. Sedan går hon igenom vingården
en andra gång med sekatör för att klippa bort tjuvskott, klängen, och allt
som är för klent. Samtidigt passar hon på att eliminera de rankor som var omöjliga
att nå med trädgårdssaxen, lossa de plastöglor som används vid
uppbindningen och slita loss klängena från ståltråden. Detta beskärningsarbete
kan utföras i alla väder. Senare, när det regnar, eller just har regnat och
rankorna blivit smidiga och lätta att böja, går hon igenom vingården en
tredje gång och binder rankorna till ståltråden.
Jag beskär de nyplanterade vinstockarna. De ettåriga vinstockarna har
vuxit som små, yviga buskar och de beskärs så att bara två knoppar återstår;
de tvååriga vinstockarna binds upp till raka stammar om de är tillräckligt
tjocka längst upp. Om de inte är tillräckligt tjocka reduceras de till två
knoppar igen och får börja om. Under våren och försommaren låter man sedan
horisontella rankor växa ut överst på de tvååriga stockarna, och där
kommer det ett par druvklasar. Inte förrän året därpå börjar man närma
sig normal produktion. Beskärningen är den dialog vi för med varandra.
Plötsligt viker det
kalla vädret. Den iskalla vinden har mojnat och gryningen är frostfri. Ett
enormt lufthav av varma vindar, det man kallar "The Pineapple
Express", har helt oväntat strömmat in från någon sydlig breddgrad i
Stilla Havet. Det är första gången i år som luften har en söt doft och jag
öppnar fönstret i min vindskammare för första gången också och försöker
avgöra om sötman är en havsdoft eller en doft av de landområden vinden har färdats
över.
En kväll på Kreta när vi besteg en mörk kulle i utkanten av Heraklion
för att besöka Kazantzakis grav, upplevde jag och Cynthia en annan vind som blåste
in från Afrika och som förde med sig fantastiska dofter från Egyptens öknen.
Det var en sådan torr, kryddrik vind att vi inte kunde förmå oss att återvända
till avgaserna i den uråldriga staden nedanför, trots att vi hade bestämt möte
med någon. Vi stannade sent, älskade i den folktomma parken, pratade och såg
ut över stadens ljus.
Solljusets magi värmde
upp huset idag. När vi byggde gjorde vi bara vad knipsluga svenska bönder
gjort i århundraden: letade reda på rätt plats i terrängen och orienterade
huset enligt de fyra väderstrecken, satte de flesta fönstren på sydsidan och
nästan inga alls mot norr. Ingen ved, ingen skötsel, ingen aska, ingen ansträngning,
ingen kostnad. Tack sol!
På väg ner till vinkällaren
för att fylla en korg med potatis stannar jag till för att betrakta stenmuren
jag byggt. På bara tre år, utan hjälp av människohand, har mossan spritt sig
över de stenar som ligger vända mot norr. Ovanför skuggar träden. I trakten
här omkring är stenarna röda när man gräver upp dem ur jorden, men när de
får ligga ute i det fria ett tag börjar de svartna. Kanske är det en kemisk
reaktion som sker då järn oxideras. Idag har den blöta mossan en skimrande grön
nyans; den blommar för fullt med tunna stjälkar krönta av små, ovala huvuden
som skjuter upp ur den frodiga mattan. Om tio år kommer de flesta av dessa
stenar att vara helt svarta och täckta av mossa.
Potatis--hur tankeväckande och hemlighetsfulla de är där de ligger i
sin lår, runda och släta som småsten från en glaciär; hur underbart de
luktar av jord. Jag fyller korgen med Gul Finländsk, den enda sort vi har kvar.
Nooksack är redan slut, och det är även all Mandel, Blå Tysk och Rote
Erstling. Vi måste odla mer potatis! Det här är den bästa månaden på året
att koka Gul Finländsk därför att smaken är som bäst just nu; de spricker
inte längre sönder och det är för tidigt för att de ska ha blivit fadda och
svampiga på grund av groddningen. Hela vintern har de legat och mognat och i stället
för den torra, smuliga konsistens de hade tidigare under hösten har de blivit
vaxiga, nästan smöriga i smaken.
På väg tillbaka till huset planerar jag middagen: kokt potatis med dill
och smör, några lammkorvar, nybakat bröd och en enkel strimlad kålsallad med
salt, nypressad citron och olivolja. Kanske en flaska Maréchal Foch från vår
första årgång att dricka till?
Trött på
sjunyheterna stänger jag av teven och går ut på gårdsplanen. Det är redan mörkt
ute och kvällen har klarnat till en kall stillhet. Öster om vår lilla ås
kryper en smal dimtunga upp längs svackan från dimhavet nedanför. Månen, som
är i nedan, fyller dimman med ett underligt, fluorescerande sken. Temperaturen
kommer att sjunka långt under noll i natt; jag kan redan se iskristallerna
gnistra i gräset. Jag går tvärs över parkeringsplatsen till skjulet där
termometern sitter och grannens hund börjar skälla när den hör ljudet av
mina fotsteg i gruset.
Efter två dagar utan
nederbörd börjar jag bära ut de beskurna rankorna ur vingården. Varje rad är
sextiosju meter lång och består av tjugosju vinstockar med ett inbördes avstånd
på 2,4 meter. Det är tre meter mellan raderna. På drygt tre hektar får det
plats etthundratolv sådana rader, vilket skulle innebära sammanlagt ungefär
tretusen vinstockar om hela vingården vore planterad. Om man vandrade upp och
ner i varenda rad skulle man till sist ha gått sju och en halv kilometer. Åttiofyra
rader är planterade just nu, men bara sextioåtta har vinstockar som ger
avkastning.
Det krävs flera vändor i varje rad för att plocka upp alla lösa
rankor och lägga dem i högar i slutet av raden; sen hämtar jag med traktorkärran.
Arbetet är monotont och det värker på underliga ställen av att jag måste böja
mig ner så mycket, men kroppen behöver det trots intellektets alla invändningar.
På tre timmar kan jag plocka rent i sex eller sju rader samt forsla rankorna
till baksidan där jag har en jättehög liggande. Dessa rankor är
huvudsakligen kol och vatten som bildats ur luft och jord; de är solljus som
blivit tungt.
Det här är ett arbete som måste utföras innan gräset börjar växa
och snärja in rankorna. För oss är rankorna trots allt en resurs. En del
klipps ner till sticklingar, var och en med fyra knoppar, för nya vingårdar,
och nästan varje år kommer kvinnor och väljer ut långa rankor till kransar.
Andra kommer och tar de grövsta delarna till sommarens grillfester, men den största
delen förvandlas till flis och används som jordtäckning och strö åt hönsen.
Medan jag håller på
och beskär fruktträden får jag syn på en ensam häger som kommer flygande på
låg höjd, precis ovanför taken, och jag hinner se den svänga av norrut och
sväva över grannens uthustak innan den försvinner ur sikte. Mina ögon följer
dess sävliga flykt som en bön till en gammal ande.