Vi
Gale:
Oregonpoet med svenska rötter.
I Oregon är Vi Gale framför allt känd som förläggaren till det lilla,
kvalitetsinriktade förlaget Prescott Street Press. Förlaget har sedan starten
1974 publicerat ett 50-tal poeter och konstnärer i böcker och serier med
poesivykort, och kan visa upp både litterära utmärkelser och ett par storsäljare.
Tyngdpunkten har hela tiden legat på författare med anknytning till nordvästra
USA, dvs delstaterna Oregon, Washington, Idaho och Montana, men man har också
givit ut flera översättningar av den japanska poeten Shuntaro Tanikawa och en
tvåspråkig samlingsvolym med den svenska poeten Rolf Aggestam. Och för att
fira 20 års verksamhet har Vi Gale just publicerat en omfattande
jubileumsantologi med bidrag från många av de poeter, konstnärer och översättare
som gjort förlaget så framgångsrikt.
I en tid då massproducerade böcker ofta går sönder efter en enda
genomläsning, har kvalitet blivit ett nyckelord. "Jag älskar
kombinationen av smakfull typografi och design på fint papper," säger Vi
Gale, "det är en konstform i sig självt som tillför en dimension till
texten." Böckerna från Prescott Street Press är inte bara sköna att hålla
i handen och vackra för ögat, de håller för åtskilliga genomläsningar.
Vi Gale debuterade som poet 1959 med boken Several Houses, då den
legendariska Alan Swallow publicerade henne i Denver på Swallow Press, ett förlag
som också kommit till för att ge ut västkustförfattare som hade svårt att
finna gehör hos de traditionella förlagen på östkusten. Sedan debuten har
hon givit ut ytterligare fem böcker poesi, senast samlingsvolymen Odd
Flowers & Short-Eared Owls (1984), och ett flertal noveller som hon nu
arbetar på att ställa samman i bokform. Under 60-talet stod hon ofta mitt i
centrum i Oregons poetiska aktiviteter: hjälpte till att organisera uppläsningar,
ledde oräkneliga poesikurser på olika universitet och skolor, och var under några
år föreståndare för YWCA Writing Workshop i Portland.
Men Vi Gales historia börjar inte i USA, utan i en liten, enkel timrad
stuga nära Noret längs Västerdalälven i Dalarna. Hennes dopnamn var Viola Håkansson.
Sommaren 1923, när hon var sex år gammal, emigrerade familjen till USA.
Utvandringen följde den klassiska emigrantupplevelsen med auktion, hästskjuts
till järnvägen, tågresa, atlantångare, ankring på redden i New Yorks hamn
inom synhåll av Frihetsgudinnan, köerna på Ellis Island, och så den till
synes oändliga tågresan tvärs över den amerikanska kontinenten till Oregon.
Och allt detta på en handfull engelska ord. Väl framme i det lilla samhället
Clatskanie i de stora skogarna i Oregon fick fadern jobb som skogshuggare, ett
yrke som då helt dominerades av skandinaver, speciellt norrlänningar och finländare.
I Clatskanie umgicks svenskarna mycket sinsemellan, man firade midsommar och
hade byggt en liten svensk dansbana där man svängde om på lördagskvällarna.
När lilla "Vi", som hon nu kallades, ett år efter ankomsten började
i skolan talade hon fortfarande bara svenska.
De andra svenska familjernas barn var alla födda i USA, var tvåspråkiga,
men såg sig själva främst som amerikaner. Den nykomling som talade
amerikanska med brytning blev omedelbart trakasserad av de andra. Vi minns
speciellt en skräckfylld eftermiddag inlåst i en vedbod med sin lillebror, med
högljudda hot utanför om att bli förvandlad till slarvsylta. Att lära sig
perfekt amerikanska blev ett av hennes första mål i det nya landet, och allt
eftersom hon själv lärde sig, blev hon också sina föräldrars språklärare.
På så vis gled man i hemmet över från svenska till engelska.
Redan som liten i Sverige var Vi intresserad av böcker och ord.
Visserligen kunde hon inte läsa svenska, men hon kunde känna igen ordet "och"
i psalmboken. På grund av sin amerikanska skolgång blev det helt naturligt för
engelskan att ta över, men trots det lärde hon sig så småningom att läsa på
svenska. Hennes far hade snickrat ihop och satt upp en griffeltavla i köket, där
modern brukade texta sådant som den svenska nationalsången eller en
favoritpsalm som barnen sedan fick öva sig att läsa. Föräldrarna tyckte också
om att läsa, speciellt den svenska Bibeln, men även en del svensk litteratur
som Selma Lagerlöf, Erik Axel Karlfeldt, Esaias Tegnér och Gustaf Fröding;
dels fanns det alltid några av de svensk-amerikanska dagstidningar som då
publicerades i USA liggande i huset. En strid ström av brev från släkt och vänner
i Sverige gjorde också att den skrivna svenskan alltid var närvarande i hemmet.
Intresset för böcker och språk höll i sig genom skolåren, och under
gymnasietiden började Vi jobba på Clatskanies stadsbibliotek, något som så
småningom ledde till att hon blev bibliotekarie där. Men storstaden lockade
och Vi flyttade in till Portland. Hon försörjde sig som servitris--ett av de få
yrken som var öppna för unga kvinnor vid den tiden--blev amerikansk medborgare,
gifte sig, bara för att se maken försvinna ut i andra världskriget. Under
krigsåren började hon frilansa i dagspressen, fick skriva notiser och referat.
Hon skrev även reklamtexter och slogans för olika produkter och varor. Men när
kriget var slut och paret bosatt sig i det hus i utkanten av Portland där hon
ännu bor, tog det litterära skrivandet över. Hon hade under de gångna åren
fortsatt sina studier med åtskilliga kurser vid olika universitet, upptäckt
den moderna poesin och läst poeter som e.e. cummings och Marianne Moore. Trots
det starka intresset för poesin började hon ändå att skriva noveller;
dikterna kom inte förrän senare.
Parallellt med att Vi Gale under efterkrigstiden på nära håll följde
utvecklingen av den amerikanska poesin och den nya vågen av litterära
tidskrifter och antologier, fortsatte hon att läsa svenska författare på
svenska. Sten Selanders Den Unga Lyriken blev en inkörsport till den moderna
svenska poesin. Harry Martinson, Gunnar Ekelöf och Stig Dagerman var författare
hon speciellt fäste sig vid. I samband med en Ernst Josfesson-utställning i
Portland lärde hon också som hastigast känna Erik Blomberg en smula. Ett tag
prenumererade hon till och med på svenska poesitidskrifter.
Det faktum att Vi Gale inte sögs in i den akademiska världen, som så många
andra poeter under 50-talet, har räddat hennes senare poesi från den ibland
torrt abstrakta, ofta lite formellt stela, intellektuella stil som dominerade
mycket av universitetspoesin och som präglat många av dikterna i hennes första
diktsamling. Den första boken är, säger hon, resultatet av en mycket bestämd
redaktörs hand som visste vad han ville ha, och inte gav sig förrän han fått
det. Längre fram började hon ta starka intryck från den öppna form som beat-poesin
slog igenom med, och de impulser i den amerikanska poesin som började införliva
element från den talade vardagsengelskan. Detta senare var inte bara ett nytt
poetiskt ordförråd, utan en helt ny stil som kan vara allvarlig, men lika väl
humoristisk och jazzigt improviserande. Bredden i dikterna ökar märkbart,
samtidigt som tonen blir mer avslappnad. I dikternas centrum står nästan
alltid den personliga upplevelsen. Dikterna ger ofta en glimt ur vänners eller
släktingars liv, och tar gärna formen av en liten berättelse. De har ett
klarhetens skimmer över sig, men det klara betyder inte nödvändigtvis det
enkla.
Vi Gale är också en poet som vet var hon bor, som kan sin flora och
fauna, och i hennes poesi ligger landskapet sällan långt borta. Hemma är
definitivt Oregon, samtidigt som hon inte har glömt var hon en gång kom ifrån.
Hennes dubbla kulturella tillhörighet har definitivt satt sina spår i dikterna,
och det är förvånansvärt hur mycket Vi Gale lyckats knyta an till minnen från
sina sex korta barndomsår i Sverige. Kanske är det just dessa hoplänkade
bilder, dessa broar mellan då och nu, som gör hennes poesi så unik.
Lars Nordström
Diktsamlingar:
Several Houses.
Denver: Alan Swallow, 1959.
Love Always. Denver: Alan Swallow, 1965.
Nineteen Ing Poems. Portland: Press-22, 1970.
Clouded Sea. Portland: Press-22, 1972.
Clearwater. Chicago: Swallow Press, 1974.
Odd Flowers & Short-Eared Owls. Portland: Prescott Street Press,
1984.
Dikter
Från
Oregon på ett aningen mindre grönt blad
"Tyvärr.
Vi publicerar inte naturlyrik. Vår miljö är urbaniserad."
Redaktör på östkusten
"Kunde vi få läsa några fler av dina ekologiska dikter?"
Samme redaktör femton år senare
Jag finns kvar här,
barfota och med stripigt hår,
vid samma steniga strand längs havets
klippformationer, grottor och stenblock.
Min sång handlar om
hur det var. Taggigt.
Jordnära som vilda björnbärsbuskar som växer över
gammal bråte på hyggenas brännplatser.
Längre inåt landet
klänger sig samma inhemska solvända
fast i den vulkaniska jorden under ökenhimlen.
På natten kan man fortfarande andas in stjärnorna.
Men det ligger något
i vad du säger. Vi protesterar och
lagstiftar, skyddar sanddyner, renar utsläpp, räddar
regnskogar, släpar plikttroget tillbaka alla tomglas.
Trots det svävar
luftföroreningar kring bergtopparnas snö.
Dammar och laxtrappor hotar fiskbeståndet. Motorvägar
tar kål på hela stadsdelar. Småstäder dör ut.
På min
svenska namnsdag
I oktober i år
fick jag mitt namn på japanska
och en fu-ro-shi-ki av siden,
komplett med bruksanvisning:
Placera bok, butelj eller barn
i mitten, knyt först ihop två snibbar,
sedan två till.
En underbar färg. Som en subtil
orkidé som svävar i grädde. Jag har
knutit den runt halsen.
De tre versionerna av
mitt namn
har noggrant märkts TOP
ovanför snirklarna och strecken.
Väl genomtänkt. Det skulle jag inte ha
kommit på själv. Men detta fyrkantiga
tygstycke väcker ett barndomsminne
från det andra landet där
vi hade kläden som vi knöt samman
till knyten. Ibland täckte dem
våra huvuden.
Vi tog med oss ett
favoritkläde
av ylle eller en fu-ro-shi-ki
när vi reste västerut via
Ellis Island till Oregon.
Picknick, fest eller ont i halsen,
hur förunderligt tog det inte hand om
våra njutningar och behov.
När vi hotade att rymma
fyllde mamma det med mat.
Medan jag sitter här
och drömmer en kontinent
och ett hav från platsen där jag föddes,
fingrar sidenets veck och
läser namnsdagshälsningar på tre språk,
tänker jag på livets väv vi alla delar:
Konstnären och atleten med pannband
och snusnäsduk, gatuförsäljare i New York
med sina varor på
dukar, europeiska nasare
och cowboys i Hollywood, och så
jag själv, en tursam avkomling
av ett folk som vågade resa lätt
till världens fyra hörn, ständigt upptagna
med att knyta samman.
Ät inte
snön: Julen 1965
Linda, Carolyn och
Mark--NEJ.
Istapparna också, lägg ner dom!
Slå av vantarna, borsta av byxorna,
skaka av jackorna ordentligt.
Förra
årets lekar var nyss nedfall
och
strontium för flera år sedan.
vargar och uppätna små flickor;
trösta oss ni gamla, vi ser inte längre
någon enkel stig med smulor.
Dagens
värde: 360 becquerel.
Alarmerande
nivå, 1000.
ni geigers vise män, visa oss vägen nu.
Hopträngda och bräkande kommer dina får att
vänta som får. Och vänta.
Tillkännagivandet
av värden har upphört.
Nivån
oviss. Resultaten okända.
Om någonting kan bli fel, så blir det fel--
och vid sämsta möjliga tidpunkt.
Häxringen i gräsmattan har dansat bort och
buxbomen som frös i vintras har återhämtat sig.
Min åldriga mor har varit till rådhuset
och hämtat sitt avgiftsfria fiskekort.
I posten kommer kära lyckönskningar från Fredens Pilgrim
som fotvandrar genom Oregon i en blå tunika.
Ljuden som stiger ur min gitarr är angenäma.
Kommunen säger att man tillåter "eldar för små sällskap".
Checkhäftet stämmer och ha-ha, katten missade fågeln.
En student har bytt ut McKuen mot Shintoism från 1200-talet.
Det är inte längre stopp i diskbänken och läkaren ringer,
det blir ingen operation just nu.
Jag håller tummarna och tårna; jag kliver på ägg.
Hoppare
Kom ner för guds skull.
Vem tror du det är som med dinglande ben
och insnörd som ett paket inbilskt guppar och svävar
under silke, över berg floder motorvägar,
vem
tror du det är
som
vrider sina händer?
rättade din fantastiska stavning,
skällde på--det minns jag nu--de passiva verben,
men
jag lät dig ta steget
ut
i rymden själv.
Materialet ovan
publicerades ursprungligen i tidskriften Horisont, Nr 2, 1997, Årgång 44, s.
48-54.