Där du alltid är består av fyra avdelningar och generellt kan man säga att den första innehåller dikter från resor och platser; att den andra beskriver intryck och upplevelser från livet i USA; den tredje observationer och reflektioner från en fotvandring längs gränsen mellan Wales och England; och att den sista handlar om en förälder som dör i cancer. Här kan du läsa en dikt ur varje avdelning.  

I.

Junikväll, Södra Finnskoga

Efter arbetet och maten,

efter barnen kommit i säng

går vi ut på gårdsplanen.

Nedanför de oslagna ängarna

dallrar sjön som smält tenn.

Allt är stilla som i en cistern.

Insekterna jublar.

En osynlig sol torkar atmosfären

med en trasselsudd av ljus.

Svalorna är här,

silhuetter på telefontrådarna,

noter åt en jordisk orkester.

I varje fågels hjärna finns ett

stort landskap. Komplicerade

sträck binder samman kontinenterna.

Plötsligt hör vi tornsvalornas

skrik dyka mot våra huvuden:

krii, krii, krii.

II.

21:a avenyn i Portland välkomnar mig till Nya världen

Det är efter midnatt och jag håller ännu

på att packa upp flyttlådorna.

På andra sidan gatan har bandet 

slutat spela på Blue Moon Tavern

när en osannolik trio raglar ut

på trottoarens blinkande neon--

en stupfull kvinna i sällskap

med ett par passionerade dvärgar.

Den lille mannen är klädd i kostym och plommonstop,

kvarterets egen Toulouse-Lautrec.

Sedan man sagt godnatt till varandra 

börjar han kyssa och smeka sin docklika älskling,

och hopslingrade hasar de långsamt bort

som ett danspar som fortfarande svajar

i takt med någon drömd musik.

Under tiden försöker den berusade

kvinnan låsa upp dörren på sin pickup.

Det tar ett tag, men hon lyckas ta sig in,

få igång motorn, lägga in en växel.

Men inte den avsedda växeln--

lastbilen tar ett skutt bakåt och stannar.

De kyssande dvärgarna faller som käglor, 

plommonstopet flyger i rännstenen,

svordomar och vrål, men tydligen varken 

blod eller brutna ben.

Kvinnan lyckas krångla sig ur hytten,

ta sig runt lastbilen

för att hjälpa de krypande på fötter,

men dras i stället omkull ovanpå dem.

Tidigare den dagen hade jag--

en ung, blivande universitetsstudent--

stolt skrutit för vår granne

att vi minsann inte ägde nån TV,

helt oberörd hade han bara svarat:

“Vem fan behöver en när man bor här?”

III.

Kommer du från Kanada?

Man frågar mig detta om och om igen.

I början inbillar jag mig att det måste vara

resultatet av min skolgång--

“the Queen’s English” i åtta år--

åtföljt av två årtionden 

västkustamerikanska, genomsyrat 

av min egen outplånliga skandinaviska rytm,

en sådan sällsam blandning att 

brittiska öron helt enkelt inte kan placera den.

Sedan får jag veta att det inte alls handlar om mig,

utan att det är de ilskna kanadensarna

som blivit förbannade på alla engelsmän 

som tagit dem för amerikanare,

och de artiga britterna

som upptäckt att amerikanare

inte har något emot

att bli kallade för kanadensare--

det är bara de som garderar sig.

Ändå njuter jag av dessa kortvariga möten

då främlingar skänker mig ett nytt alias,

rysningen när de tar en för något

man aldrig har varit, som en 

gratisbiljett till ett nytt liv.

IV.

Guldtänder

 

När min syster och jag

tömde fars linneskåp

hittade vi dem i en liten sammetspåse

undangömd bland lakan som

inte använts på så länge

att det vita tyget börjat gulna.

Bredvid påsen med guldtänder låg

ammunitionen till hans Luger,

tillräckligt med patroner

för att sätta igång ett mindre uppror.

Jag kånkade ner dem till polisstationen,

men vi behöll guldtänderna.

Tunga i min kupade hand,

guldkrönta precis som kulorna,

somliga med långsmala guldtappar

som maskrosrötter--

säkert minnesvärda tandläkarbesök.

Gulnade tandstycken klänger ännu fast vid metallen

påminnande om reliker i grekiska kloster,

makabert anatomiskt småplock

i dyrbart utformade skyddshöljen

som den sanna trons anhängare tillåts kyssa.

Vi undrar vems sönderplockade leende detta är:

mammas, farmors, eller farfars?

Hur fick han dem?

Besökte han bårhuset med en tång i innerfickan

och bad om en stund i ensamhet med den avlidne?

Eller finns det en person vars uppgift

det är att dra ut de dödas guldtänder?

När pappa dog sa inte någon

ett enda ord till oss om hans tänder,

och jag vet att det inte går att kremera guld.

Mannen som köper upp tandguld

i juvelerarbutiken ler utan att svara

när jag frågar honom om detta,

först tror jag att han bara är taktfull,

sen lägger jag märke till hans glittrande guldplomber.  

 Order This Book