Utdrag ur Britt-Maris berättelse
Flytten till Portland blev den största kulturchocken. Då kom jag helt och hållet till USA, till amerikaner. Visst hade jag bott i lägenhet förr, men vårt umgänge hade varit studenter. Det var internationellt. För mig hade det varit stimulerande att ha de kontakterna. Jag kände mig helt isolerad i Portland, det första året tyckte jag var gräsligt. Jag var otroligt deprimerad. I Portland ville jag inte bo. Portland på den tiden var en mycket ful stad. Som det såg ut nere vid floden före renoveringen! Jag tyckte inte alls att det fanns någon kultur heller. Malmö var ju inte så stort, men Malmö har konserthus, symfoniorkester och många gästspel. Jag tyckte att det var otroligt tråkigt här. Vi hade varit i Portland första gången när vi kom till USA 1972 och stannat i sex veckor innan vi flyttade till Seattle. Sen hade jag varit här hos mina svärföräldrar på en del helger. De tre åren i Seattle var mer som ett mellanspel i vårt liv. 1977 är väl det år som jag får räkna som den definitiva emigrationen, och det var mycket svårare. För då visste jag att vi borde hålla oss stilla, och det var lämpligast här eftersom min man kunde få de bästa jobben här. Även om jag tyckte om mitt jobb som lärare ville jag inte vara den som försörjde familjen. Vi kunde ju alltid flytta ifrån Portland efter ett par år när min man fått lite erfarenhet och större möjligheter att få ett nytt jobb någon annanstans.
Vår äldste son var fem år när vi kom till Portland och han frågade alltid: ”Mamma, var är barnen?” Han var van att bara vi gick ut på lekplatserna i Sverige så fanns det fullt med barn och han fick kamrater. Men här fick han inga kamrater, för barnen vinkade åt honom genom fönstret. De var inte ute. Men så träffade vi en liten flicka vars mamma kom från Mexiko, och hon blev min bästa väninna. Vi hade mycket gemensamt och barnen var lika gamla. Då fick han ju en kamrat som också tyckte om att vara ute och leka.
De mammor jag träffade sedan var inte den typen av kvinnor som jag hade känt tidigare. Som svensk kvinna kände jag alltid att jag hade mer gemensamt med män än med kvinnor. Kvinnorna var ofta mycket ”finare” än jag med vackert hår och smink. På den tiden var sånt mycket mera påfallande. De var som Barbie-dockor, och det hade jag aldrig varit. Sedan talade de så mycket om sina husbands och det kunde jag inte förstå. Många av de kvinnor jag träffade hade inte några andra intressen än mannen och barnen. De jobbade inte — det är inte alls något fel, det gjorde inte jag heller — men man kan ju ändå ha andra intressen. Jag tyckte att det inte gick att prata med dem. De skulle hem och se på sina såpor och så vidare, och sånt avskyr jag. Det var den stora krocken med USA för min del; jag kände mig utanför och annorlunda.
* * *
Utdrag ur Peters berättelse
Jag vet inte riktigt varför jag sökte mig ut som utbytesstudent; jag har väl av nån anledning alltid velat flytta till USA. Jag växte ju upp med filmer och musik från USA, så det handlade väl om att jag ville se hur det verkligen var. Jag kom 1981, gick sista året på high school. Det var i Gig Harbor, Washington, utanför Tacoma. Jag valde det inte själv utan blev placerad där. Då visste jag inte ens riktigt var Washington låg någonstans. När jag fick det första brevet trodde jag det var Washington, D.C. Sedan hittade jag efter mycket sökande Gig Harbor på kartan och insåg att det var på västkusten i stället. Gig Harbor var väldigt fint när jag var där, för då var det fortfarande en liten fiskeby. Nu börjar folk flytta därifrån för att det har blivit så mycket folk, men när jag bodde där fanns det nästan ingenting! Närmaste affären var en liten bensinmack som en gammal tant hade ägt i hela sitt liv; nu finns det stora supermarkets och fast food-kedjor.
Jag var 17 år när jag kom, och familjen var lite grann av en kulturchock. Han var sheriff, polis alltså, och hon var hemmafru. De hade två barn, en flicka som var sex år och en pojke som var 14-15 år. De var väldigt oorganiserade, bodde i en liten enplansvilla, typiskt amerikanskt med en gammal pickup. I Sverige är man van vid trägolv och att det är rent och fint och ganska hög standard, men här var det andra intryck, lite huller om buller och hur som helst. När jag kom dit visste de inte ens var jag skulle sova någonstans! Första dan jag var där städade de upp teverummet och satte in en säng. Jag bodde där i ett år. Jag hade många anledningar att byta familj. Föräldrarna kom inte så bra överens; det var väldigt mycket konstigheter. Det var svårt ett par gånger, men jag stod ut. Man lärde sig i alla fall mycket. Man fick verkligen se en annan sida, ta del av kulturen, lära sig mer än om man hade bott under svenska förhållanden. Jag tyckte också att jag måste visa dem respekt, för de tog sig ju ändå an mig. Även om de var oorganiserade och kanske inte uppfyllde mina krav, så hade de bjudit in mig i ett år och gav mig mat och husrum.
Det var många regler inom familjen som för mig var helknäppa. Jag var van att ha mycket ansvar i Sverige och kom och gick ungefär som jag ville. På den tiden i Sverige var det inte så mycket brott, folk försvann inte eller blev mördade, så föräldrarna lät ungarna gå på ett annat sätt. De oroade sig inte så mycket om man var ute till två-tre på morgonen. Det värsta man kunde göra var att dricka sprit. Det var ingen som tänkte på att man kunde bli bortrövad. I USA tänkte man mer på såna saker, men det förstår man ju inte när man är 17-18 år.
På den tiden fanns inte kabel-TV i Sverige så jag hade inte sett mer än vad som fanns på ettan och tvåan. Det var en starkt upplevelse att se de här lite äldre amerikanska teveprogrammen, ”Lucy Ball”, ”Three’s Company”. Sit coms var man inte van vid. Amerikansk fotboll och baseball hade man heller aldrig sett, och att det var TV nästan dygnet runt. Jag tittade kanske lite mer på TV på lördags- och söndagsmorgnar, vilket man normalt inte gjorde i Sverige för det var ingen TV då!
Jag kunde prata engelska ganska hyfsat när jag kom, förstod slang till viss del för att jag sett mycket film och lyssnat på musik. Jag hade problem med vissa saker — ord man inte kunde, att man översatte svenska fraser till engelska så att ingen förstod vad man menade. Men själv förstår man inte att man har sagt fel. Så man lät väl lite konstig ibland. Men det gick ganska bra och jag upplevde det inte som något större problem.
Det var väldigt lätt i skolan. Jag hade gått två-tre år på tekniskt gymnasium i Sverige, och jag kommer ihåg att jag läste fysik i USA, och fysikläraren blev tvungen att ta in sina böcker från andra årskursen på college för att jag skulle ha något att göra. Vad de gjorde hade jag gjort för flera år sen. Jag kunde få ett A utan att anstränga mig. Vilket i och för sig var bra, för då hade jag tid att göra annat och behövde inte oroa mig för den akademiska delen. Jag hade ett B och resten A:n och pluggade inte mycket. Jag höll på en del med sport, spelade basket. Det var lätt att få kompisar, och som det är i Sverige var det olika gäng. Det var jocks som höll på med sporter, nerds som studerar mera, outsiders och oilers. Det var intressant att lära sig förstå dynamiken mellan alla de här olika grupperna. Man är en mer homogen grupp på gymnasienivå i Sverige än på en high school där alla möjliga personligheter blandas.
Gig Harbor var ett litet ställe. Det var en alldeles ny high school med ett par hundra elever. Alla kände alla. Jag var den enda svensken, och sen var det en tjej från Finland som var där. I början visste alla vem jag var, och jag visste inte vem någon var. Jag hade röda Converse basketskor. För mig var det inte någonting speciellt; det hade jag haft väldigt länge, men det hade de aldrig sett. Jag hade till exempel schackrutiga byxor för jag var intresserad av ska-musik, och det hade de heller aldrig sett i Gig Harbor. De tyckte nog att det var lite underligt. Det var väl både positivt och negativt, men mest positivt. Jag träffade min fru där, eller hon träffade mig, hur det nu var. Hon trodde jag var från Australien. Sedan fick hon tyvärr reda på att jag var från Sverige, men då var det väl för sent. Det visade sig att hon bodde granne med mig, med bara lite skog emellan, så jag kunde gå över dit. Hon hade bil och körkort så jag fick en hel del frihet genom det.