Vern Rutsala--en kort introduktion

Vern Rutsala föddes i början av 30-talet i en liten stad i Idaho vid namn McCall, som då var ett område dominerat av andra och tredje generationen finska invandrare. Depressionen härjade svårt bland de få jobb som fanns att uppbringa i skogen eller i gruvorna, och 1942 lämnade familjen Idaho för gott och hamnade efter en tids kringflackande på västkusten i Portland, Oregon. Där gick Vern Rutsala i High School, och där kom han in på det anrika och välkända Reed College. Förutom ett års militärtjänstgöring i Västtyskland, ett par år mot slutet av 50-talet och början av 60-talet på författarutbildningen vid University of Iowa, samt ett flertal gästprofessurer och resor, har Portland förblivit Vern Rutsalas hemstad. Sedan början av 60-talet har han undervisat i litteraturhistoria och poesiskrivande vid Lewis & Clark College. Enligt författaren är Portland en utmärkt stad för en poet: den saknar den “drivhusatmosfär”, dvs den hårt uppdrivna konkurrens som ofta uppstår i ett område med många författare, samtidigt är den dock folk- och författartät nog att vara kontinuerligt stimulerande.
            Rutsala började skriva poesi och prosa redan som tonåring, och fattade under sin universitetstid beslutet att bli poet. Som examensarbete vid Reed College skrev han en diktsamling, och det faktum att några av de dikterna fann sin väg in i Rutsalas första utgivna samling, The Window (1964), visar att Rutsala redan tidigt fann en personlig stil. Själv pekar Rutsala på den tidiga hjälp han fick av poeten och Ezra Pound-entusiasten Kenneth O. Hanson, som just börjat undervisa vid Reed College, och den lärare han hade vid University of Iowa, Donald Justice, som de två lärare som betytt mest för hans poetiska utveckling. Rutsala sammanfattar lärarens betydelse på följande vis : “Jag tror att det bästa en lärare kan erbjuda är uppmuntran. Man kanske inte nödvändigtvis lär sig av dom hur man ska skriva, men dom reagerar och berättar för en var dom tror att ens skrivande fungerar och var det inte gör det.” Rutsala ser mycket positivt på alla de universitetsprogram i författarträning som nu finns etablerade över hela USA; enligt honom är det miljön, och framför allt kontakten med andra blivande, seriösa författare och en längre tids kontinuerligt skrivande som skapar konstnärlig utveckling.
            Poesin som Vern Rutsala skriver handlar till stor del om vardagliga saker, om det som våra vanor och rutiner gjort oss blinda inför. Här trängs det fula, det billiga och det slitna med det mer ovanliga och speciella. Hans poesi har oftast en mycket stark genomslagskraft som kastar obarmhärtigt ljus över alla de saker som som dolts eller övergivits bakom vardagens fasader. Inget föremål är för trivialt eller obetydligt för en dikt. Den kan spekulera över betydelsen av de enstaka skor man ibland ser liggande längs motorvägarna; de askkoppar eller små billiga turistföremål folk samlar och radar upp i sina hem; eller de djur och fåglar i plast eller gips som befolkar medelklassens gräsmattor. Det är här, på drömmarnas och ambitionernas baksida som dikterna borrar sig ner i det ordinära och avslöjar misslyckanden, spruckna planer, ångest, eller kärlekslösa och stagnerade äktrenskap. Språket är förhållandevis enkelt, bilderna klara och skarpa med sporadiska, surrealistiska övertoner. Dikterna saknar oftast direkt bindning till någon speciell geografisk plats, utan de inriktar sig huvudsakligen på det allmänt amerikanska. Rutsala har summerat sin poetik på följande vis: “Myterna och legenderna som fascinerar mig är dom som händer här i kvarteret, så att säga.”
            Man kan spåra flera viktiga författarimpulser bakom Rutsalas poesi. Som tonåring och ung man läste han mycket intensivt Ezra Pounds och T.S. Eliots poesi, men övergav alltmer den senares för att i stället fördjupa sig i William Carlos Williams verk. Dragningen mot Pound och Williams låg väl främst i deras uppskattning av det talade språkets uttrycksfullhet och skönhet, för Rutsala säger att han “är intresserad av att skriva på amerikanska”, som han “anser vara ett särskilt språk”. Men även Pounds och Williams användning av obundna versformer, så kallad free verse, inspirerade Rutsalas poesi. Och då den etablerade poetiska smaken i USA under 50-talet representerade ett ganska snävt synsätt på vad som utgjorde “verklig Poesi”, förstår man lättare de svårigheter den poet hade som ville skriva obunden poesi utan att för den skull klassas som “Beat-poet”. Rutsala menar att det var Robert Lowells bok Life Studies (1959) som bröt isen för en bredare uppskattning av olika poetiska uttryckssätt.
            Andra författare som Vern Rutsala pekat ut som speciellt inflytelserika är huvudsakligen Weldon Kees och Theodore Roethke, som han upptäckte under universitetsåren. Annars läser han det mesta, dock helst den moderna europeiska romanen, klassisk kinesisk poesi, ny brittisk poesi, samt vissa enstaka författare som Bertold Brecht och Pablo Neruda.
            Dikterna presenterade här är alla hämtade ur Rutsalas femte diktsamling, Walking Home from the Icehouse (1981) (På väg hem från isboden) en bok som både är speciell på många vis samtidigt som den följer huvuddragen i Rutsalas poesi i stort. Det unika med den här samlingen är väl dess självbiografiska utgångspunkt. Den är förlagd till poetens barndom i Idaho, och är på så vis mer direkt lokaliserad till en speciell geografisk ort och en bestämd historisk tid. Vi får följa författaren tillbaka till hans tidigaste minnen, till familjen, speciellt fadersgestalten, och till alla de personer som befolkade hans värld. Men lika viktiga som de bilder och episoder berättarjaget drar sig till minnes, är ett medvetet reflekterande över själva erinrandets meknismer, över minnet självt. Dikterna är alltså inte efterforskade på några lokalhistoriska arkiv, utan resultatet av det spontana minnesflöde från barndomen som plötsligt och helt oförklarligt satte igång under en vistelse i London i början av 70-talet. Väl tillbaka i Portland skrev Rutsala under en sommar ca 80 dikter, vilket han uppger är något som aldrig hänt honom varken förr eller senare. Under de följande åren arbetade han sedan med att bearbeta detta material och sammanställa det i den form boken nu har. På så vis är detaljerna kring den här bokens tillkomst unika.

            Själv ser Rutsala minnet, och själva processen att försöka återvända till det förflutna som den centrala, övergripande metaforen i dessa dikter. Samlingen är, som han säger, “en slags kamp” som består av de ständiga försöken att återvända till det förgångna , och det omöjliga i dessa försök. Resan tillbaka, vare sig det gäller resor till fots eller i bil, återkommer gång på gång i samlingen dels som fysiskt, reellt resande, dels som en metafor. Ett annat, relaterat tema är de ständiga referenserna till oklar sikt, damm eller dis, något som alltså dels beskriver den högst konkreta, vulkaniskt präglade miljön i McCall, men också handlar om svårigheterna att minnas.
            Men berättarjaget i dikterna ska inte alltid identifieras direkt med författaren själv. I många av dikterna existerar ett klart uttalat persona, en röst som kan vara allt från humoristisk till spydig. Följaktligen bör dikterna inte läsas okritiskt som rent självbiografiskt material, trots att materialet på ett eller annat sätt alltid är det. Det som gör dessa dikter så tilltalande är väl dess avsaknad av sentimentalitet, dels den utomordentliga portion humor och ironi som ryms här. Så även om depressionen under 30-talet var en bister verklighet i en småstad i nordvästra USA, finns här en medvetenhet som vägrar att förvandla en flydd tid till ytterligare ett romantiserat utflyktsmål för en poets fantasi.

Valda dikter ur

Walking Home from the Icehouse (1981)

                    Det nya livet

Du vaknar med smaken av försvunna kilometrar
där du kört snabbt mellan mörka berg
med tvära kurvor och serpentiner, hög höjd
och iskall luft. Som en dimma
som sorgen kört igenom. Var det en dröm?
Som en dimma kryper det in.
Husets porer öppnar sig.
Du andas in det som damm. Och alla de där människorna--
skepnader bakom blanka fönster--
gengångare? kortspelare från andra nätter?
Du rör dig sävligt som en som simmar i sällsamhet.

Det här är allt du har--
ett hårt material
malt till stoft. Allting har dragits
ur dina händer. Till och med ditt eget liv,
aska som sugits upp i skorstenen--
gravkamrarna i Kina, din fars omärkta grav,
stoft, stoft, du rör dig i sällsamhet.
Du vaknar vid vaxduken och korkmattan.
Du vaknar vid den fläckiga spegeln.
Det finns damm på allting. Böckernas
hemliga överdelar, pianotangenter, de blänkande löven
förlorar sin lyster. Den sorgsna dimman lägger sig
som dagg, likt små korn för vart öga.

Samma fråga i din mun varje dag,
till svar en suck.
Den där stora tomheten bakom stjärnorna,
de där enorma molnen av kosmiskt damm
i sin långsamma dans. Du söker det kända
på samma sätt som en man som fläker upp
sin plånbok som en fisk
för att finna sitt namn.
Ingenting, inte ens baksmälla, ingenting.

Du klär dig i underliga kläder
beröringen svalkar din heta hud.
Och ändå känslan av att resa, att springa i natten,
rädsla. Damm på allting, huset andas in det och suckar.
Du känner smaken av öknen. Allt har malts till stoft.
Du hamnar på en gata du aldrig sett.
Solljuset bränner. Du blinkar kraftigt.
Trähus, syrsor surrar
ljudet från baseball i fjärran.

Det känns rätt. Men dammet
fortsätter att falla och bländar
i solljuset, snöflingor av bladguld.
Du känner smaken av kall öken. Husen skrumpnar.
Allt mals sönder. Kroppen vet.
Pulveriserade ben
blir mjölet som blir brödet
som jättarna äter.

                        *                       *                       *

                        Rucklet utanför Boise

  De har fört dig hit
där ett finkornigt, brunt sediment
täcker allt. Du vill
fråga om färgen
men det är för sent.
De har avlägsnat den.
Du äter din bruna mat
med din bruna sked
och talar mjukt
med dina mörka kusiner, deras
beniga armar svultna och tunna
av skuggor. Du ser allt det dystra
de kalla ägodelar,
de hjälplösa föremålen de
släpade hit med stor möda--
gamla generatorer, flintskalliga däck,
en kista full med mögel,
det trasiga och oanvändbara
slaktat, i högar.
I det utmattade ljuset delar de
sedan långsamt upp det
och ser till att du får din rättmätiga del.

                        *                       *                       *

                        Supsväng med Dakota Slim

  Jag väljer ett år, till exempel 1932
och reser tillbaka genom hörsägnen,
tillbaka till det gamla köket
där ett glas med skedar
står precis mitt på
bordet.
Vi sitter där tillsammans
låter allt växa oss över huvudet
låter allting trava upp sig
sitter där natt efter natt
med bara två ljud,
hennes radio, vårt ständiga brynande.
Klickandet och surrandet,
störningarna som sprakar i sändningen från Boise
och varje egg
vass nog för kirurgi.
Hur mycket kaffe kan man dricka?
Hur vassa måste knivar vara?
Det är ett av de ögonblick
vi både fasar för och längtar efter--
den kalla sängkammaren, den smala sängen,
att gå upp klockan fem
för att arbeta vid dammen.
(Vi är som kattor på stockarna.)
Men allt det där gör oss tokiga.
Hur mycket späntved kan man hugga?
Det är ett av de där urverksögonblicken--
tre månader har gått och det är dags
att ge fan i det hela,
dags att byta ut brynet
mot smuggelspritens
rostiga kant.
Vi drar nog in till stan, säger vi
och försvinner ut
sekunden innan stekpannan träffar dörren.
Käringen har en helvetes arm, säger vi.
I stan hör vi stekpannans smäll
och låter den först klunken
glida ner lika långsamt som sommarväder.
Det där är lite bättre, säger vi,
ja, liite, liite bättre.
Låt den förbannade radion
göra eggarna slöa igen,
vi skiter i det. Nu är vi här
och ska tamejtusan stanna
tills vi druckit löningen torr.

                        *                       *                       *

                        Tvättlappar

  I Long Valley hade finnarna
Tagit det gamla landet med sig
Tagit det med sig på nittiotalet
På däckbiljett med sitt luggslitna bagage
De släpade det med sig
Det var en kvarnsten och knivarna i stövelskaften
Det var sättet som de stod och hängde på
I affären i stan
Tittade i golvet, kurade med axlarna
Väntade på att alla andra skulle handla
De släpade det med sig i jutesäckar
De tog det med sig till dansbanorna
Kondenserat och destillerat
I kvartingar
De spöade upp varandra med det
Bakom Finnländarnas Hus
Dess tyngd drog
Dem ur skolan när de var fjorton
Det förstörde deras tänder med knäckebröd
Och fyllde deras munnar
Med en underlig brytning
Som ingen tvål kunde tvätta bort
Det var den trasiga hjulaxeln och den dåliga skörden
Det var det stora trädet
Som de visste skulle falla
De log bistert
Kände 1929 vid sitt rätta namn
Det lät den kringresande tandläkaren
Dra ut farfars alla tänder
Det året han dog
Det fanns i tvättlappen jag begravde
Åt min far
för att få bort en vårta

                        *                       *                       *

                        Nordvästpassagen

Bortom Sylvan Beach ligger platsen
Man fortfarande kallar Indian Village
Uppbyggd bara för att brännas ner
Sommaren då Spencer Tracy kom till stan

Flera år efteråt
Brukade familjer göra utflykter dit
Rota igenom spillrorna
Efter pilspetsar av gummi

Men när Spencer kom
Fick varenda en arbete
Fem dollar om dan plus lunch
Depressionen försvann med förtrollningens
Glans och chansen att få sy fast en knapp
Åt en stjärna
En del män blev statister
Lät skägget växa och bar fransade läderkläder

Rogers Rangers sökte den där passagen
Hela sommaren
Mellan åtta och fem
Min far var en av dem

Och en gång flera år senare
Sommaren efter han dog
Såg jag filmen sent en kväll
Jag stirrade koncentrerat på den

Kände till och med igen ett par platser
Jag undersökte varenda filmruta
För att finna det minsta spår av honom
Jag fann ingenting

                        *                       *                       *

Vern Rutsala: En bibliografi:

  Diktsamlingar

  The Window. Middletown, Connecticut: Wesleyan University Press, 1964.
Small Songs: A Sequence of Poems (dikthäfte). Iowa City, Iowa: Stone Wall Press, 1969.
The Harmful State (dikthäfte). Lincoln, Nebraska: Best Cellar Press, 1971.
Laments. With Etchings by James Burgess, New York: New Rivers Press, 1975.
The Journey Begins. Athens, Georgia: University of Georgia Press, 1976.
Paragraphs (prosadikter). Middletown, Connecticut: Wesleyan University Press, 1978.
The New Life (dikthäfte). Portland, Oregon: Trask House Books, 1978.
Walking Home from the Icehouse. Pittsburgh, Pennsylvania: Carnegie-Mellon University Press, 1981.
The Mystery of Lost Shoes (dikthäfte). Amherst, Massachusetts: Lynx House Press, 1984.
Backtracking. Santa Cruz, California: Story Line Press, 1985.

  Artiklar:

“The End of the Owls: W.S. Merwin: The Lice”, The Far Point Vol.2 (1968), sid 40-44.
“Mapping the Territory”, Portland Review, Vol.24 (1978), sid. 100-111.
“The Unfinished House: Notes on Poetry and Memory”, American Poetry Review, Vol.11, (March/April 1982), sid. 30-33.

Essäer om Rutsalas poesi:

Bangs, Carol. “The Voice from over Our Shoulders: The Poetry of Vern Rutsala”, Concerning Poetry, Vol.13, No.2 (Fall 1980), sid 75-84.
Friedman, Norman. “The Wesleyan Poets--IV”, Chicago Review, Vol.19, No.3 (June 1967), sid. 84-90.
Halperin, Mark. “To Start Again: Putting The New Life in Perspective”, Iowa Review, Vol.11, No.1 (Winter 1980), sid. 134-141.

Intervju:

St. John, Primus. “An Interview with Vern Rutsala”, Portland Review, Vol.24 (1978), sid 138-144.

Detta material publicerades ursprungligen i tidskriften Horisont, Nr.4, 1987, sid. 42-50.