Ur William Staffords bok DOWN IN MY HEART (1947), en självbiografisk skildring från några av de arbetsläger för värnpliktsvägrare som upprättades under andra världskriget i USA. Översatt av Lars Nordström. Berättelsen har publicerats i tidningen VI, Nr.3/4, 15 januari 1998.

Konfrontation i McNeil
av
William Stafford

            "När pöbeln kommer," sa alltid George, "tycker jag att vi borde försöka förvåna den med en vänlig handling--ta fram kaffe och kakor och gå den till mötes."
            "Själv," brukade Larry säga, "tänker jag ta ett stort vedträ och ställa mig bakom dörren och dela ut så många bulor jag kan. För det är vad de behöver."
            "Jag vet inte vad jag ska tro om era idéer," sa Dick, "men jag tänker rusa ut genom bakdörren och gömma mig bland buskarna, för jag vill inte att en enda människa ska ha min död på sitt samvete."

            När är människor farliga? Vi satt i solen nära järnvägsstationen en söndagseftermiddag i McNeil, Arkansas, och talade förtroligt med några av männen som stod och hängde i vilodagens stillhet. Bob målade en akvarell; George skrev på en dikt i en anteckningsbok; jag läste av och till i Leaves of Grass och njöt av dagen.
            När är människor farliga? Det var den 22:a mars, 1942. Fruktträden i lägret stod i blom. Vi betraktade träden när vi passerade; det var i början av vår utflykt, och vi stannade till medan jag fotograferade George och Bob med våra två små kalvar. Vi talade om kriget och om lägret och om söndagen medan vi vandrade genom tallskogen förbi de ruckliga stugorna. Vi hittade bra; under de månader vi varit i lägret hade vi jobbat med erosionskontroll runt om i trakten. Alla hade inte varit vänliga, det är sant. Han som var uppsyningsman hade varnat oss för att tilltala de färgade "Mr." och "Mrs.", men vi hade ändå fortsatt att göra det. Och en stormig natt när det inte gick att få ut en läkare, hade några män i lägret hjälpt en skadad färgad kvinna, vars man lett dem genom den mörka skogen till stugan där den skrikande kvinnan låg. På så sätt hade vi blivit vänner med några av grannarna. Men det var svårare med somliga, och vi gick till staden utan att göra väsen av oss, försiktigt, inte mer än ett par personer åt gången; och vi trodde att vi inte märktes och att vi på de allra flesta sätt tillhörde de lågmäldas skara.
            När vi kom fram till McNeil såg vi några män som stod och hängde i skuggan. Affärerna var stängda; Main Street sträckte sig ett kvarter åt vardera hållet från stationen och slappnade sedan av och blev till en grusväg som försvann bort bland några utspridda hus. Vi slappnade också av eftersom det var söndagseftermiddag. Bob fäste ett papper på ritbrädet; George tog fram anteckningsbok och penna; och jag satte mig ner, lutade mig mot en telefonstolpe och började läsa--bland farliga människor.
            Det krävs ett så komplicerat förlopp av otur och klavertramp för att man ska bli mobbad av sina egna landsmän, och en sådan balansgång längs ödet för att överleva, att jag betraktar mig som en raritet i detta avseende eftersom jag själv kan berätta historien från den inblandades sida. Men det är svårt att exakt säga hur det kom sig att vi blev mobbade och exakt veta var misstagen började. Kanske hade det blivit en stillsam söndag om det inte varit för att Bob var konstnär; eller närmare bestämt, om det inte varit för Georges dikt; å andra sidan hade vi kanske blivit siffror i Arkansas lynchninsstatistik om Walt Whitman hade rimmat mer i sin poesi.
            Ungefär åtta av stadens innevånare samlades för att kika över axeln på Bob medan han målade. Hans motiv var en fallfärdig affär på andra sidan gatan. Männen var hövliga och nyfikna. Jag ställde ett par frågor till dem om deras stad. Den enda gången vi svarade abrupt var när de frågade varifrån vi kom. "Magnolia," svarde Bob, och bytte snabbt samtalsämne till baseball. Hade staden ett eget lag? En av åskådarna närmade sig George bakifrån och kikade över hans axel, medan George fortsatte att skriva och revidera sin dikt utan att bry sig.
            Jag började läsa i min bok igen, och jag kommer aldrig att kunna säga om det var dessa rader jag läste när det hände: "Come, I will make the continent indissoluble..."
            Jag såg upp. Smygtittaren, en stilig ung man, välklädd och med spänd hud över näsroten, hade ryckt åt sig Georges dikt och satt igång att läsa den.
            "Vad är meningen med att skriva sådana här saker," sa han utmanande. "Om du inte tycker om den här stan har du ingen rätt att komma hit." Jag kände igen tonfallet i hans röst. Han visste att vi var värnpliktsvägrare.
            George reste sig och stod upprätt med armarna hängande längs sidorna. Hans ansikte var allvarligt, och han invände att dikten inte var avsedd att läsas--han försökte bara skriva, försökte bara uttrycka sina känslor.
            "Får jag den," sa George, "jag bryr mig inte om dikten. Jag tar hand om den och slänger den." Den unge mannen höll dikten utom räckhåll för Georges utssträckta hand, och tog sitt fynd ett par steg bort för att visa det för en annan åskådare. De muttrade något. Den förste mannen återvände. Han granskade Bobs tavla medan George och jag stod där utan att röra oss. Bob fortsatte att måla--i lite snabbare tempo. Vad kan man göra när människor är farliga?
            Den unge mannen talade, inte direkt till oss, men till de andra stadsborna, av vilka några hade kommit närmare. Det handlade om att vi var värnpliktsvägrare. Det hördes ytterligare mummel där vi allt oftare kunde urskilja ord som "ynkryggar" och "skitstövlar". Först använde man dessa tillmälen sinsemellan, sedan började ansiktena vändas mot oss när orden uttalades. En kort, kraftig karl övergick till handling, gick fram till Bob som fortfarande satt kvar på samma plats, och slet åt sig ritbrädet.
            "Nej men, vad menar ni?" sa Bob och såg upp som om han blivit överraskad.
            "Det här konfiskerar vi," sa den korte mannen. Han började riva bort pappret från ritbrädet, men en annan man hejdade honom.
            "Spar det som bevis." Den korte mannen höjde ritbrädet över huvudet som för att knäcka det över en ledstång av järn som satt intill stationen; sedan hejdade han sig, tänkte efter, for med handen över brädet och stoppade det sedan under armen för att skydda beviset.
            "Vi borde smälla brädet i huvudet på dom," föreslog någon. Flera andra upprepade förslaget; några sa samma sak men med andra ord, utvecklade idén och berättade det vidare. Några talade om att "lyncha dom på direkten."
            George fick en ljus idé. "Jag tror att jag går hem," sa han. "Jag tror inte att man tycker om mig här." Han tog några steg bort från cirkeln som nu bestod av ungefär femton personer.
            "Hörrudu, du ska inte gå nånstans," sa en av dem.
            "Se till att han inte smiter," sa någon annan.
            George kom tillbaka och satte sig ner.
            En man som stod längst ut i cirkeln, en underbar man i våra öron, sa: "Vi ringer till polisen." Orden ekade sedan genom gruppen och till vår stora lättnad korsade faktiskt någon gatan för att ringa. Den spända stämningen var dock långt ifrån borta.
            Den unge mannen som satt igång utfrågningen vände sig mot mig. "Vad höll du på med?"
            "Jag läste i en bok." Jag visade upp den--Leaves of Grass. "En poesibok."
            "Vad har du i fickan?" frågade han och pekade på min bröstficka. Jag förklarade att det var ett brev som jag skrivit.
            "Men du sa inte att du skrivit ett brev," sa han anklagande. Männen i gruppen ändrade ställning. Jag förklarade att jag alldeles nyss läst i boken, men att jag dessförinnan hade skrivit ett brev. Utfrågaren sträckte ut armen och krävde brevet. De andra följde med ordväxlingen, och drog sig emellanåt tillbaka till cirkelns ytterkant för att överlägga innan de trängde sig tillbaka. Nu fanns det ungefär tjugofem personer närvarande.
            Utfrågaren funderade ett tag innan han accepterade mitt förslag att avvakta med att konfiskera brevet tills myndigheterna kom. Han vände sig bort; tillsammans med några andra försökte han i stället argumentera med George om vad denne egentligen hade för åsikter om krig. George sa inte så mycket, bara det att han ansåg att krig var fel sätt att uppnå vissa mål som de flesta var överens om var bra.
            Sedan bytte den unge mannen ämne mitt i diskussionen om kriget, och anklagade George för att det han skrivit inte var poesi. I anklagelsen insinuerade han att om det inte var poesi, kunde det vara något annat--som till exempel information till fienden. George sa att han ansåg att det han hade skrivit (pappret hade hela tiden vandrat från hand till hand i folksamlingen och varje gång givit upphov till arga protester) var poesi, och att poesi inte alls måste rimma. Denna åsikt möttes av fnysningar från folkhopen. Den unge mannen sa att poesi alltid rimmade. Leaves of Grass bultade under armen, men jag sa ingenting.
            Den unge mannen drog ner ena mungipan och såg snett på George, sedan sa han: "Var någonstans gick du i skolan?" Han tog tag i boken under min arm och slog upp den på måfå. Han läste ett avsnitt högt till den hukande gruppen för att bevisa att poesi rimmade. Han började mycket säker på sin sak, men läste sedan allt lågsammare tills han slutligen slog ihop boken med en smäll.
            "Det där är kanske dikt," sa han, "men det som du skrev är då ingen poesi." Folksamlingen hajade till en aning. Den ändrade ställning igen.
            Under tiden hade jag kunnat kika över någons axel och läsa dikten som George skrivit, som jag inte hade hunnit titta på tidigare. Det var verkligen olyckligt, en dikt som beskrev McNeil i Carl Sandburgs stil och som började: "McNeil! Ha! Vilken håla, McNeil..." En uppmärksam man i folkhopen skrockade när han läste en rad i dikten: "Och fullastade, klagande godståg passerar genom natten."
            "Se där!" sa han, "det där är information. Det handlar om trupptransporterna!" Vi förlorade genast allt vi vunnit tack vare Whitman.
            Vid det här laget höll dock några av männen på att argumentera om varför Bob målade. Ingen av dem trodde honom när han insisterade att han målade för sitt nöjes skull. "Men varför målar du det där för?" frågade de, och pekade på den gamla affären. "Det måste vara för någon främmande makt," sa en av dem.
            "Jag tvivlar på att någon främmande makt kunde använda sig av en målning av affären i McNeil," sa Bob. Chefsåklagaren stelnade till.
            "Det är just där du har fel, Bob. Det är småstäder som McNeil som utgör USA:s ryggrad, och det känner Hitler till."
            Bob blev alldeles lamslagen av den tyngd som sammanhanget gav kommentaren. Han var knäpp tyst.
            Medan allt detta häcklande och provocerande pågick hade vi bara stått där tysta och hövliga. Vi visste inte vad annat vi skulle göra. Vi lärde oss snabbt vad vi sedan skulle få bekräftat av andra provokatörer, inklusive poliser, att plågoandar så gott som alltid blir ställda om de inte lyckas provocera fram en stridslysten reaktion som en ursäkt för ytterligare hotelser eller våld.
            Med jämna mellanrum stannade bilar till i närheten av oss, och nyfikna människor klev ur. Nyheten hade spridit sig. Senare fick vi reda på att samhällen fem och tio kilometer bort hade börjat höra talas om spionerna i samma ögonblick som folkhopen hade samlats runt omkring oss. Innevånarna i Arkansas stod i närheten och samtalade, nickade med huvudena och läste Georges muskedunder till dikt med mer intresse än de flesta poeter någonsin vågar drömma om.
            Slutligen, till vår stora lättnad, anlände polisbilen från Magnolia. En uniformerad polis körde, och bredvid honom satt en civilklädd man som visade sig vara från de federala skattemyndigheterna. Polismannen gav oss de första vänliga orden på länge.
            "Har du målat den där?" frågade han Bob, och nickade mot målningen som mannen med bevisen fortfarande höll i sin hand. "Den är riktigt bra."
            Lagens två representanter tog över, antecknade våra namn, och lyssnade allvarligt till folkhopens anklagelser. Mitt brev måste lämnas fram tack vare den kör av vakter som omslöt oss. Mannen från skattemyndigheterna läste det noggrant medan åskådarna kikade över hans axel. Han drog sig tillbaka till en annan grupp. De läste det. Polisen tog min kamera, som hade konfiskerats som bevis av våra vakter. Jag fick lämna ifrån mig Leaves of Grass. Polismannen kom tillbaka till bilen där vi stod samlade. Han var den förste vi hade träffat på länge som varken stirrade i marken när vi såg på honom eller blängde tillbaka.
            Mannen från skattemyndigheterna cirkulerade i folkhopen i minst en halvtimme medan han talade med de som blivit dess ledare. När folkhopen var som störst fanns där kanske sextio personer, eller rent av sjuttiofem. Efter att ha givit alla sitt personliga löfte, återvände mannen från skattemyndigheterna till bilen; och våra två räddare, fångvaktare i folkhopens ögon, förde oss hastigt tillbaka till lägret där vi orsakade sensation genom att komma åkande förbi barackerna i en polisbil.
            Konfrontationen med folkhopen var över. Vi fick tillbaka våra ägodelar, förutom målningen, dikten och mitt brev, som placerades på polisstationen i Magnolia för att tillfredsställa alla förfrågningar om att nödvändiga åtgärder tagits. I lägret befarade vi bråk och tillsatte dubbla nattvakter, men ingenting hände.
            Och nästa morgon innan vi återvände till arbetet fick vi tre ställa oss framför alla som bodde i lägret, ungefär hundra män sittande på långa träbänkar, klädda i mer eller mindre urblekta och lappade blåkläder, och berätta vår version av vad som hade hänt för att skingra alla rykten och så att andra kunde lära sig av det som hänt oss. Man skrattade hjärtligt åt poesidiskussionen, och åt Bobs "Nej men, vad menar ni?" Innan vi lämnade salen i baracken var det nödvändigt att diskutera igenom pöbeluppträdande ordentligt, för det handlade om ett problem som angick oss alla: När är människor farliga? Hur kunde vi överleva i vårt lilla samhälle inom samhället? Vad kunde vi göra?
            Vid det tillfället kom slutorden från vår lägerchef, en sävligt talande man som predikade det liv som Jesus Kristus lärde:
            "Jag vet att ni tycker att det som hände var komiskt, trots faran som fanns där, och jag antar att det inte är fel att skämta om det. Men jag tror inte att våra grannar här i Arkansas är tölpar bara därför att de betraktar er som spioner och farliga män. Glöm inte bort att statsmakterna lägger ner miljontals dollar på att anställa de smartaste människorna i hela USA så att de kan jobba dygnet om på att få alla att agera på det där viset."
            Vi glömde det inte, och gav oss iväg för att dika ut nya sankmarker och trava upp ännu mer torv i Arkansas raviner.

                                                                              *                       *                       *